Missförstånd och banantrubbel

10 minuter om dagen-är bra för magen.

Lovar inget men jag ska försöka hålla det!

En händelse fick mig att börja blogga idag-Äntligen!

Scenario:
Jag och min 10-åridga schäfer ska gå morgonpromenad. På hungrig mage tar jag på mig lodiskläder, roffar åt mig en banan och ger mig ut med vantarna under armen. redan där har jag 3 (2vantar och en banan) saker i händerna. Väl ute lägger vovven en rejäl brunpresent på trottoarkanten som jag plockar upp-den 4e saken i dramat får bägaren att rinna över och mina vantar under armen glöms bort. Under min promenad inser jag en bit framn att jag tappat mina vantar, på olika avstånd från min nuvarande position. Perfekt! Tänker jag, nu får jag träna apportering, det var länge sedan. Jag bussar iväg min hund som lite frågande måste släppa sin isklump och förstå varför jag vill att hon ska springa tillbaka. Efter några om och men lyckas jag få henne att hämta den närmaste vanten, bara en kvar nu och hon vet vad det handlar om. Just när jag ser att det gått upp ett ljus och hon sätter fart, ser jag längre bort en livrädd gångare! Han stannar upp och vet varken ut eller in, om han ska fortsätta eller springa iväg. Hunden roffar åt sig vanten och vänder snabbt till mig igen, i full gallopp och vi springer iväg tillsammans. Kände att jag egentligen hade velat ge en ursäkt till denna stackars hundrädde gångare, men samtidigt var vi en bra bit ifrån varandra, hunden kom aldrig ens i närheten och det kändes bäst att bara ta avstånd så han inte behövde vara orolig längre. Så kan det gå, speciellt när en tjej med lydig hund som är van landet, hamnar i stan.